Till startsidan

www.whatsupsthlm.se/modeochfilm

Nu lämnar jag Djungeltrumman efter nästan åtta månader. Mitt nya hem: www.whatsupsthlm.se

Hoppas ni vill följa mig där, vi hörs!

2013-04-10 20:44

Filmspanarna: Trier och specialeffekterna

Sedan jag gick med i klubben filmspanarna i september så har jag levererat texter varje månad utifrån de olika teman som har bestämts i gruppen. Jag har skrivit om en filmupplevelse utöver det vanliga, mat, snö, omstart, på väg och barndom. Det har varit lätt att komma på ämnen till alla teman men denna gång var det inte lika lätt trots att månadens tema är SPECIALEFFEKTER och borde ge många, olika uppslag. För mig har realism alltid gått före specialeffekter och jag gillar inte drama, thriller och skräck med övernaturliga element, det blir svårt för mig att ta mig an filmen då. Men självklart gillar jag filmeskapism då vi kan fly in i världar vi annars aldrig hade fått del av och jag imponeras ofta av hur snygg och häftig en film tekniskt sätt kan vara. Här vill jag dock lyfta fram en regissör och en film som använder sig av specialeffekter på ett sätt som vi annars inte likställer med ordet specialeffekter. Texten skrevs under filmvetenskapen 2006 och "Dogville" är, precis som då, en av mina favoritfilmer. Sen att det är en av Breiviks favoritfilmer också, det är fruktansvärt.

Nyskapande

Lars von Trier är en filmkonstnär som skapar sitt eget universum och har många filmer bakom sig. Eftersom Trier har höga visioner som han stenhårt följer så är hans inspelningar ofta ansträngande och påfrestande. Det har visat sig dels genom konflikter mellan honom och skådespelarna, till exempel med Björk i ”Dancer in the Dark” men även i form av hårt arbete fysiskt sett. Sedan ”Idioterna” 1998 har han använt sig av handhållen rörlig kamera, vilket innebär en kameraestetik och teknik som Trier tycker är det bästa sättet att fotografera sina filmer på. Han får bättre kontakt med skådespelarna när han själv står bakom kameran. Även om ”Dogville” är konstnärlig kvalitetsfilm så har den kopplingar till den klassiska Hollywood-filmen också, i form av till exempel kontinuitetsklippning. Trier är lika med nyskapande. Det är därför inte konstigt att det är i Triers film som det är naket golv med kritstreck. I 2000-talets filmer är det mycket tekniska äventyr med Peter Jackson och James Cameron i spetsen och då är det intressant att se ett annat särskiljande tekniskt äventyr. Där datorn har fått stå tillbaka för den mänskliga handen.

Stilen

”Dogville” är uppbyggd som en teaterscen och är helt och hållet inspelad i en studio i Trollhättan. Avsaknaden av dekor där streck på golvet markerar gatorna och en ensam vägg kan representera ett helt hus kan säkert vara en hjälp för åskådaren att fokusera på människorna som står på scenen och deras liv. Formexperimentet med den nästan totala frånvaron av scenografi ställer också förstås krav på åskådaren att fantisera. Om man stirrar sig blind på att några kritstreck ska föreställa ett hus och tänker på att det är höst omöjligt i vanliga livet så hamnar personerna och dialogen i skymundan. Man måste använda sig av sin fantasi och tänka att det är en film. (Trier vill också att åskådaren ska förstå att det är just en film vilket syns i sista kapitelindelningen där det står följande. Kap 9: Dogville får det efterlängtade besöket och filmen slutar). Enligt Trier så skapar de en överenskommelse med publiken som gör att man accepterar förhållandena. Om den överenskommelsen är klart nog, tror han inte att det finns några gränser för vad man kan åstadkomma.

Det är dock ingen stilisering på ljudsidan. Ljudet som hörs i filmen är helt realistiskt. Exempelvis hörs det knastrande ljudet av grus under fotstegen även om där inte finns något (synbart) grus på ateljégolvet och ljudet av när någon knackar på en dörr trots att det inte finns någon synlig dörr. Triers tanke när han spelade in ”Dogville” var dessutom att skådespelarna skulle bidra med ett helt realistiskt spel trots att dekoren och de yttre arrangemangen är långt ifrån realistiska. Skådespeleriet känns så realistiskt också för att Grace och de andra kvinnorna inte har någon synbar makeup på sig. Det var väl inte heller Triers tanke att "Dogville” utåt sett ska vara realistisk. Annars skulle han inte ha valt avsaknad av dekor och bara använt sig av kritstreck. Han hade inte heller valt att historien skulle utspelas i en påhittad plats där det är svårt att veta när filmen är tänkt att utspelas. Eftersom ”Dogville” är filmad på detta orealistiska sätt kan man endast se filmen som en illustration; faktorer som utnyttjande och inskränkhet förekommer i en påhittad plats i en film. Någon som förekommer i verkligheten, där du och jag bor. Om man ska diskutera Dogvilles yttre är den mer naturalistisk då den andas teater fast man spelar utan publikontakt och det istället är ett slutet rum. En avgränsad, lätt överblickad kvadrat där man som åskådare kan iaktta alla invånare samtidigt. ”Dogville” använde sig av ljussättning i form av strålkastare. Något som skiljer sig mycket ifrån de Dogma-95-regler, som Trier själv var med och skapade, där inga ljussättningar accepteras. ”Dogville” är avskalad och enkel förutom scenen då Grace rymmer i lastbilen, då är det två bilder som ligger på varandra vilket kallas superimposition.

I filmen spelas endast en instrumental vacker klassisk slinga som återkommer genom hela filmen. Det är inte förrän i eftertexterna av filmen som första och enda låt spelas, ”Young Americans” av David Bowie. Precis som man inte ska lägga fokus på det synbara runtomkring i ”Dogville” så har musiken samma effekt. Den ska finnas där för att spegla den vemodiga känslan som finns i filmen men det ska inte läggas för mycket vikt vi den.

Berättarstrukturen

”Dogville” består av kapitelindelning, där man efter kapitelrubriken anger vad som ska ske i det påföljande avsnittet. Filmen består av nio kapitel och en prolog. I kapitel 1 står det till exempel följande: ”Tom hör en skottlossning och träffar Grace”. Det finns enligt Trier en del dramaturgiska finurligheter med det här berättarknepet. Kapitelindelningen gör så att filmen förs framåt. Något annat som också bidrar till det är voice-overn. En berättaröst som hänger över filmen med dess sarkastiska och vakande ton och det känns som en saga. Det är ett gammeldags språk. Filmen är lång, drygt tre timmar, och jag upplever inte att längden är något negativt utan snarare tvärtom. Det är viktigt att som åskådare få följa dels människorna i Dogvilles utveckling och även Graces utveckling till det kraftfulla slutet. Att inte filmen känns bevärande lång är, enligt mig, just tack vare kapitelinledningen och berättarrösten. Dessa element påminner om klassisk anglosaxisk litteratur, till exempel Dickens så det är som en fusion mellan litteratur, teater och film.

Symboler

I filmen förekommer en vakthund vid namn Moses. Precis som Moses i Bibeln har ansvar för Israels folk har hunden ansvar för Dogvilles invånare och vaktar dem för det okända. Trier har målat konturerna av en hund och bredvid står det ”dog”. En dag hör Tom hunden skälla vilket inte var ett ovanligt ljud i sig men sättet han skällde på var ovanligt. Det var ett morrande som om faran var nära, som om hunden stod öga mot öga med en styrka att ta på allvar, Grace. Tom menar att Dogvilles invånare har svårt för acceptans, de behöver något att acceptera. De är i behov av en mer öppen och tolerant inställning. Som skänkt från ovan så kommer Grace till byn och han ser möjligheten att lyckas med sin illustration: att bevisa för Dogville att de har svårt att acceptera hjälp och att de är rädda för det okända. De betraktas som goda, ärliga människor både av dem själva och av Grace, till en början. I slutet av filmen är det bara hunden av Dogvilles invånare som överlever. Den enda som inte utbyttjade Grace. ”Dogville” är fylld av symboler ifrån Bibeln. Det känns som att berättarrösten fungerar som Gud. Oftast när han pratar filmar man uppifrån ner över scengolvet och alla invånare. Han ser över sitt folk, som liknar dockor i ett dockhus, och hur illa de behandlar varandra. Grace kan också ses som Gud som den straffande fadern och den förlåtande Jesus.

Arrogans är ett begrepp som nämns mycket i filmen och särskilt i de sista scenerna mellan Grace och hennes far. Fadern menar att hon är arrogant just för hon känner sig förmer än de övriga byborna, som inte kan se skillnad på rätt och fel för att de är djur. Filmen visar konsekvenserna av att tillåta sig den oerhörda arrogansen att inte döma andra efter samma måttstock som sig själv. Hon förlåter i sin godtrogenhet mänskligheten för dess synder och frikänner våldtäktsmän och mördare från deras ansvar (och skyller på omständigheterna). Fadern säger till henne att människorna är som hundar och hon svarar att hundar bara följer sin natur och att vi måste förlåta dem. Och fadern svarar: ”Hundar kan läras många bra saker, men inte om vi förlåter dem varje gång de följer sin natur”. Grace ville göra något bra för Dogville men utnyttjandena hårdnade och blev djuriska och de utnyttjade hennes skörhet. Hon liknar en hund när hon blir straffad och får ha ett hundhalsband i järn med bjällra på sig och en ”flykthämmande mekanism” att gå omkring och dra. Från att ha uppskattat Dogville och dess invånare i filmens första skede till att vilja göra världen lite bättre genom att utrota Dogville, dess invånare och allt vad de stod för i de sista scenerna. För andra städers skull, för mänsklighetens skull, för Grace själv. Hon blir den straffande fadern. Filmen visar människors motbjudande sidor. Människor vill inte vara djuriska, de vill vara civiliserade. ”Dogville” drabbar en starkt och väcker många frågor om människan och hens inneboende godhet och ondska. Det finns inga onda människor eller goda människor utan bara människor som har både sidorna. Som Trier själv analyserar: ”När allt kommer omkring handlar ju de flesta filmer om att människan innerst inne är ett djur som inte kan behärska sig själv och sin tillvaro utan styrs av sina omättliga begär och av sin dumhet. Det gäller de flesta av personerna, oavsett om de är hjältar eller skurkar.

Politiska aspekter

Det finns aldrig bara ett sätt att se på saker utan det är olika utifrån vem det är. Spegeln ut mot världen ser olika ut för alla. Det går att tyda att filmen är anti-amerikansk och att Trier gjort "Dogville" för att provocera och visa amerikaners inskränkhet, rädsla för det främmande och att de lever som i en egen bubbla. Att amerikanare utnyttjar människors svaghet och skörhet precis som Dogvilles invånare gör mot Grace. Att USA har en arrogans i form av att de ständigt ser sig som världspoliser och ska städa upp i konflikter i olika länder, samtidigt som man inte kan hålla fattigdom och rasism borta från sin egen bakgård. Man kan säga vad man vill om filmen handling och hur mycket det liknar USA. Men bara Triers alternativ att filma på är en kritik mot USA. Filmkonstnären Trier visar världen ett nytt sätt att skapa film så långt bort ifrån Hollywood som möjligt såsom han själv uttrycker det; ”Nu kan man ju göra det mesta med film. Med datorns hjälp kan jag lägga in en hord elefanter i en scen, om jag har lust, eller skapa ett jordskred. Men jag är inte road av det. Då målar jag hellre konturerna av en hund på ett ateljégolv för at markera att där finns en hund…”. En öppen politisk kritik syns inte minst i Dogvilles avslutning där ett fotomontage som är ackompanjerat av David Bowies ”Young Americans” visar bilder av överfall, misshandel och mord ifrån depressionstiden.

Trier försvarar sig själv och filmen och tycker att det borde vara intressant för amerikanare att se hur en icke-amerikanare som aldrig besökt USA betraktar deras land. Det är ingen slump att Trier lagt sin påhittade by Dogville i Klippiga bergen; ”Dogville utspelar sig dessutom i Rocky Mountains som för mig har framstått som ett landskap som symboliserar USA. Ett mäktigt landskap som också genombryts av djupa raviner”. I "Dogville" är det också stora klasskillnader mellan Dogvilles invånare som de fattiga och Grace som den rika. Det framkommer dessutom att de svarta i filmen, Olivia och June, är de allra fattigaste.

 

In och läs vad de andra filmspanarna har skrivit om:

Addepladdes filmblogg

Except fear - filmblogg

Fiffis filmtajm

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

2013-04-10 08:00

Remake på Carrie

Jag tycker det är märkligt när filmer som inte ens är särskilt gamla ska göras om, särskilt när de håller redan i originalet.

Dock ser jag fram emot denna ramake, trailern ser onekligen riktigt bra ut och att min favoritskådespelare Julianne Moore och coola Chloë Grace Moretz är med gör ju projektet väldigt spännande! Vad tror ni om resultatet?

Premiär: 18/10

2013-04-08 12:05

Dagens filmtips

Vit oleander

Om du gillar: fenomenalt skådespeleri från en mängd fina kvinnor (Michelle Pfeiffer!, Alison Lohman!, Robin Wright, Renée Zellweger!), film-misär, originella filmer (både utifrån historien och berättartekniskt) Thomas Newmans musik.

2013-04-08 10:40

Min helg och min påsk!

Veckans höjdpunkt var när jag fick se första halvtimmen av kommande Håkan Hellström-filmen "Känn ingen sorg" och helgens pasta-middagar med familj och vänner.

 

Påsken tillbringades i stan med museum (Prins Eugens Waldemarsudde och Fotografiska), shopping, restaurangbesök, promenader och jobb.

  

 

Jag ser fram emot en vecka av mycket jobb, frisören på tisdag, häng med vänner, Örebro torsdag-lördag och dop för Louie på söndag.

2013-04-07 19:07

Dagens filmtips

The Burning Plain

Om du gillar: parallellhistorier, filmer som vågar vara långsamma och lågmälda, vill se fantastiska Jennifer Lawrence i sin debutroll, om du (likt jag) har en förkärlek för Charlize Theron, saknar Kim Basinger på vita duken, vill se starka dramer som ger eftertanke, vill imponeras av fantastiskt foto.

2013-04-07 14:38

Månadens bästa inlägg

 

Mars bästa blogginlägg var:

 

1. Julie-recension

2. Lore-recension

3. The Great Gatsby öpppnar Cannes-festivalen

4. Jakten-recension

5. CinemAfrica

6. Porträtt, mode och modebild

7. Filmlista!!!

 

Och lite personligt:

Den internationella kvinnodagen

 

Månadens bästa inlägg för september, oktober, november, december, januari och februari!

2013-04-06 12:43

Filmer i casino-miljöer

Det är något visst med filmer som utspelar sig i casino-miljöer. Det är en speciell stämning och atmosfär som ofta medför snygga och spännande filmer. Denna fascinerande värld har varit en stor inspirationskälla för många stora filmproducenter och regissörer. Casinon får de flesta att associera till spelmetropolen Las Vegas, trots att de flesta spelen idag sker över internet exempelvis på JackpotCity. Själv har jag ingen relation till spel, varken på nätet eller i verkliga livet, mer än att jag varit på det världskända casinot i Monte Carlo ”för att ta en titt”. Det är kanske därför jag tycker det är kul att titta på filmer med anknytning till spel eftersom det är en främmande värld för mig. Om jag hade varit insatt i hur spelandet går till hade jag säkert tänkt mer på hur verklighetstroget det hade varit istället för att bara ryckas med i handlingen.

Casino, Ocean´s Eleven, Casino Royale, 21

De tre bästa (och kändaste) filmerna som jag har sett i casino-miljöer är ”Casino”, ”Ocean´s Eleven” och ”Casino Royale”. Regissörerna Martin Scorsese, Martin Campbell och Steven Soderbergh har verkligen lyckats porträttera casinon på ett snyggt och spännande sätt och många scener är fyllda av action bland spelborden- och maskinerna. Filmerna har också gedigna rollistor (Robert DeNiro, Sharon Stone, Joe Pesci, Andy Garcia, Brad Pitt, Julia Roberts, George Clooney, Daniel Craig, Mads Mikkelsen och Eva Green) med stor kemi mellan skådespelarna. En annan bra film i denna subgenre är ”21” som inte är lika bra som ovan filmer men är mer än sevärd. Den är baserad på en sann historia om sex studenter från MIT som startar en blackjackklubb med en excentrisk ledare (Kevin Spacey).

Croupier - en annorlunda casino-film

Den senaste filmen jag har sett på temat är brittiska ”Croupier” som är Clive Owens genombrottsfilm. Han spelar Jack Manfred, en stretande författare på väg utför. För att försörja sig tar han mot sin vilja och bättre vetande ett jobb som croupier. Snart dras han in i casinots värld och sakta men säkert tar jobbet över hans liv. Mike Hodge, som även regisserade Get Carter, har här skapat en casinoskildring utifrån dealerns synvinkel. Filmen utspelar sig, i motsats till många andra casinofilmer, i London och det är en kall och rå spelvärld som spelas upp, långtifrån glittret och lyxen i Las Vegas.

Denna 90-talsfilm är en sådan film som jag inte riktigt vet om jag tycker om eller inte. Jag uppskattar casinomiljöerna och tur det för de får mycket utrymme. Filmen har en annorlunda atmosfär men den spelas upp i ett långsamt tempo och är på sina ställen väldigt märklig. Clive Owens voice-over berättar historien. Voice-over är något jag generellt inte uppskattar men här passar Owens berättarröst in, liknande den han gör i ”Sin City”. Jag är inget stort fan av Owen direkt (även om han är med i många bra filmer), som Jack är han dock mycket bra och jag kan konstatera: han hade varit perfekt som Bond. Han är elegant och cool men den Bond jag vill ha ska inte vara för sliskig så jag har gärna kvar Daniel Craig.

Ett klassiskt citat från Jack Manfred: "You have to make the choice in life: be a gambler or a croupier, and then live with your decision”.

Fem filmer i spel-miljöer som jag inte har sett men vill:

Owning Mahowny

The Sting

Hard Eight

Rounders

The Cooler

 

Vilka är dina favoritfilmer i denna subgenre och vilka filmer ska undvikas?

 

Sponsrat inlägg

2013-04-05 11:23

Dagens filmtips

Into the wild

Om du gillar: samhällskritiska filmer, har ett stort frihetsbehov, älskar att se nya platser, vill se några av Hollywoods bästa skådisar i toppform, älskar Eddie Wedders musik, gillar Sean Penns något pretentiösa (men åh, så bra) filmer.

 

På tal om "Into the Wild" så var det en av de filmer jag skrev om under filmspanartemat: mat.

2013-04-04 16:26

Dagens filmtips

Arlington Road

 

För dig som gillar: "Olidlig-jag-biter-sönder-mina-naglar"-spänning, Jeff Bridges, olyckliga slut, ångest på film, är sugen på att se skådespelare som oftast brukar spela goda karaktärer visa en annan sida (Tim Robbins och Joan Cusack), att bli rädd.

2013-04-03 15:19

Rebecca Unnerud, Stockholm, 1985.

Hej och välkommen! Jag bloggar om mode och film. Utbildad journalist och filmvetare. Jag skriver regelbundet om film för Feministiskt Perspektiv, MovieZine och Junia. För uppdrag, kärlek eller påhopp, mejla mig på rebecca.unnerud@gmail.com

Ps: Det är (tyvärr) inte jag på bilden utan Kim Novak ur Hitchcocks Vertigo. En fantastisk film ur både film- och modesynpunkt.


Följ mig på Instagram

instagram@rebeccaunnerud


Film & TV bloggar

Check-in Music
Sök
Follow on Bloglovin
Om Djungeltrumman
Lista
Följ Djungeltrumman
Djungeltrummans nyhetsbrev
Jag vill ha nyhetsbrevet!
Tack! Du har fått en bekräftelse skickad till dig.
Fel! Något gick fel, försök igen om en stund.
Webbdesign av Simma Lugnt, www.simmalugnt.se